/\

ANNONS

Behöver den svenska midsommaren skyddas? Foto: Johnér
Behöver den svenska midsommaren skyddas? Foto: Johnér

Livsstil

Hur skyddar vi vårt kulturarv?

Gamla stenbyggnader är en sak. Men hur bevarar vi det ”ogripbara”, som mat och traditioner? Unesco har en plan och nu börjar Skandinavien sitt arbete.

Att äta sill och dricka snaps, och sedan dansa ringdanser i den ljusa sommarnatten – är det typiskt svenskt?
Ja, kanske.
Men en annan svensk tradition som är lika viktig som midsommarfirandet, men betydligt vardagligare, är att fika. Alltså att umgås över en kravlös kopp kaffe, men inte för länge och inte så att det ställer till besvär för den som bjuder.
I båda fallen handlar det om ”immateriella kulturarv”. Sådant som inte går att ta på, som traditioner, berättelser, musik, dans och hantverksskicklighet. En norrman skulle kanske lyfta fram sin vana att ”gå på tur”, alltså att göra utflykter till fots eller på skidor. I Danmark vet alla vad som menas med ”hygge”, att spontant njuta av det goda och trygga livet tillsammans med dem man tycker om. 

Konvention för att bevara det ogripbara

Låt oss ta det hela från början.
FN-organet Unesco antog redan 1972 en konvention till skydd för viktiga världsarv. Problemet var bara att det redan från början fanns en inbyggd orättvisa. Jämfört med Afrika och Asien fick Europa oproportionerligt många objekt med på listan. Och var det verkligen bara livlösa, uråldriga stenbyggnader som var värda att bevara ur ett större mänskligt perspektiv?
Givetvis inte. 2003 antog Unesco därför en konvention för att ”bevara det ogripbara” och många utvecklingsländer var snabba med att föra upp sina traditioner på den officiella listan.  Men det skulle dröja nästan tio år innan ”Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet” ratificerades av de skandinaviska länderna, och först nu har arbetet börjat på allvar. 

”Vårt arbete väcker mycket engagemang eftersom det upplevs som lite udda.”

Annika Sjöberg är samordnare för arbetet i Sverige. Till henne strömmar det nu in förslag på immateriella kulturarv från engagerade medborgare och organisationer som vill ha just sin tradition med på förteckningen som kan vara klar om ett par år. Först därefter kan det bli aktuellt att nominera något eller några av förslagen till Unescos officiella lista.
– Givetvis är det många som föreslagit midsommarfirandet, och det hade vi förväntat oss. En tradition som jag själv tycker är väldigt spännande är barns lekar på skolgården. Det kan handla om klapp- och sånglekar som ”Bro bro breja” och ”So makaroni”, som förs vidare från generation till generation men som inte dokumenterats särskilt väl.

Gå på tur i Norge.

Traditioner måste få förändras och utvecklas

Smörgåsbordet och den svenska fikatraditionen har också sina engagerade förkämpar, liksom ålafisket, nyckelharpan och fäbodkulturen. Det har kommit förslag om olika maritima traditioner. Gammal skeppsbyggarkonst som exempelvis att bygga skepp eller båtar i trä håller på att gå förlorad.

– Vårt arbete väcker mycket engagemang eftersom det upplevs som lite udda, säger Annika Sjöberg. Dessutom får människor upp ögonen för att även det som vi inte kan ta på har stor betydelse för hur vi lever. Även i ett urbaniserat samhälle finns det kunskaper vi bär med oss som arv från tidigare generationer – och som är viktiga att ta vara på. 

Annika Sjöberg förklarar att poängen inte är att bevara dessa kulturarv i stelnad form, för traditioner måste få förändras. Hon poängterar också att hennes arbete inte ska tolkas som ett nationalistiskt projekt, hon hoppas tvärtom på stor mångkulturell spridning. Hon får medhåll av sin kollega Hildegunn Bjørgen på Kulturrådet i Norge, som arbetar aktivt med att inkludera olika minoriteter i landet. 

Smörrebröd, danskarnas favorit.

– Vi vill inte landa i att ”detta är norskt, men detta är inte norskt”. För vad händer när staten sätter en stämpel på ett kulturarv, men inte på ett annat? Det handlar istället om att dokumentera kunskaperna som finns i de olika traditionerna. Det mest spännande är ju mångfalden som finns nu och hur olika kulturer påverkar varandra. 

Hildegunn Bjørgen förklarar att sådant som hantverkskunnande och folkdans redan står starkt i Norden, med engagerade intresseorganisationer som samverkar med Unesco. Att det därför är än viktigare att fokusera på traditioner hos ursprungsbefolkning och nationella minoriteter, men även inom exempelvis gaykulturen. 

Norge ser nu över möjligheterna att upprätta en nationell översikt, gärna pedagogisk och tillgänglig för allmänheten via ett digitalt arkiv.

– När vi börjar tala allmänt om ”immateriella kulturarv” går rullgardinen ofta ner för de flesta.  Men om vi kan berätta konkret om olika traditioner på fältet och i människors vardag är det annorlunda.  

 

Text: Oskar Ekman 

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng