/\

ANNONS

Foto: Anna Hugosson

Resmål

Bestiga Kebnekaise

Tänker du att bara erfarna klättrare kan bestiga ett berg? I så fall ska du tänka om. Fem Stockholmsmammor bestämde sig för att byta en vanlig helg i stan mot ett riktigt äventyr – att bestiga Sveriges högsta berg Kebnekaise.

7.37 Resan till Lappland

Foto: Anna Hugosson

Ta SAS-flyget från Stockholm till Kiruna och sedan Nikkaluoktaexpressen 45 minuter, så är du framme vid Nikkaluokta fjällstation. Det är porten till Sveriges högsta berg, Kebnekaise, men också en populär ingång till vår mest berömda vandringsled, Kungsleden som går mellan Abisko och Hemavan. Det är här som vägen slutar och det riktiga äventyret börjar. Vi befinner oss 150 km norr om Polcirkeln, och naturen framför oss är av ett slag som får en att tappa andan.

Om du inte har alltför bråttom att komma ut på leden kan du passa på att stärka dig med en tidig lunch först. Rätterna på fisk, älg och ren från trakten gör ingen besviken.

12.00 Vandring till baslägret

Det är mitt på dagen och dags för oss att ge oss ut på leden. Efter 4 km ”söndagspromenad” kommer vi fram till Enoks restaurang, som är ett trevligt depåstopp. Härifrån avgår också båten som tar oss över sjön Ladtjojaure och kortar vandringen genom Vistasdalen med 6 km. Hardcorevandraren kan gå alla de 19 kilometerna till Kebnekaise fjällstation till fots, men om du hellre sparar krafterna till själva toppturen kan du betala 350 kronor och njuta av 20-minutersfärden över vattnet. Kommer du hit i juni eller juli belönas du också med den oförglömliga midnattssolen och dagar utan slut när solen aldrig går ner.

Stanna upp och ta in utsikten över sjön Ladtjojaure. Välj sedan om du vill ta båt över sjön – eller gå alla 19 km upp till Kebnekaises fjällstation.. Foto: Anna Hugosson

18.00 Första etappmålet avklarat!

Att komma fram till Kebnekaise fjällstation i skymningen är som att snubbla över en oas i öknen. Vi njuter av en varm dusch och en snabb bastu innan vi rusar iväg till det obligatoriska mötet för alla som har bokat en guidad tur längs östra leden nästa dag.

20.00 Obligatoriskt möte

Den första som besteg Kebnekaise var fransmannen Charles Rabot 1883. Sex år senare blev 17-åriga Alfred Björling första svensk på toppen. Det är han som har fått ge namn åt glaciären vi måste ta oss över på väg mot toppen.

Vår guide Johan hymlar inte med vad som gäller. ”Om du saktar ner gruppen får du vända. Om du inte har ordentliga regnkläder får du vända. Och när vi har tagit oss förbi den kraftiga stigningen på väg mot glaciären går det inte att vända, så då måste du fortsätta oavsett omständigheterna.”

Foto: Anna Hugosson

Jag är inte ensam i rummet om att börja ångra att jag någonsin anmälde mig till den här vandringen.
”Vädret kan slå om snabbt i fjällen. Du måste vara beredd på regn, snö, hård vind och dålig sikt", fortsätter Johan, innan han ger oss en snabb genomgång av hur vi ska använda stegjärnen och klätterutrustningen.

Vid det här laget dansar fjärilarna i min mage The Harlem Shake. Vi stannar uppe sent för att läsa på, förbereda utrustningen och lära oss använda stegjärnen.

5.30 Väckning!

Luften i korridorerna och de gemensamma badrummen på fjällstationen fullkomligt vibrerar av spänning. Vi gör oss i ordning under tystnad. Klockan 5.55 ringlar sig redan en lång kö av merinoullklädda vandrare utanför restaurangen, otåligt väntande på att den ska öppna för frukost. Enligt instruktionerna packar vi alla ner extra smörgåsar, soppa och ägg till lunch.

7.10 Tid för avgång

En klarblå himmel och solsken gör mycket för humöret, men trots det är vi ett ganska tystlåtet gäng där vi trampar på leden bakom guiden Johan. Fyra timmars sömn inför bestigningen av vårt livs första berg, och landets högsta, känns inte optimalt. Den första halvtimmen är dock som att promenera i parken. En stenig park i och för sig, men ändå. Sedan börjar stigningen. Eller åtminstone det som vi i den stunden tror är en ”stigning”. 

7.28 Upp, upp, upp

Längs vägen hämtar vi dricksvatten i de kalla fjällbäckarna. Det gäller bara att kunna fylla på flaskan utan att drutta i. Foto: Anna Hugosson

Branten som tornar upp sig framför oss är den tuffaste delen av hela leden. Vi följer den vindlande stigen uppåt i 25 minuter och vilar sedan i fem. Går i 25 minuter, vilar i fem.

Jag har precis lyckats krångla av mig ryggsäcken och hitta min vattenflaska när Johan plötsligt säger: ”En minut kvar tills vi går". Jag försöker trycka i mig lite nötter och russin för att hålla energinivån uppe innan jag skyndar mig att följa efter gruppen. Hade han inte sett till att vi höll tempot skulle vi vara kvar på berget fortfarande.

8.30 Dags för vad

Vi vadar över Jökelbäcken och gör vårt bästa för att parera det forsande vattnet. Lyckligtvis är vattennivån låg, så ingen blir genomblöt. Framför oss har vi högalpin terräng, brant, stenig och brutalt utsatt för omilt väder och hårda vindar. Långt bort på horisonten får vi en första skymt av de snöklädda topparna som väntar oss.

Utsikten tar andan ur en. Varje gång vi pausar tittar jag bakåt för att se hur långt vi har kommit – och hur långt det fortfarande är kvar till målet!

9.30 Ett ombytligt landskap

Att bestiga Kebnekaise är ett krävande företag och varje år inträffar det olyckor här. Det är en höjdskillnad på 1 400 meter att klara av på vägen upp – och ner – och östra leden tar 10–12 timmar. Vi har fortfarande långt kvar.

Landskapet förändras på nytt. Plötsligt har vi en dalgång med stora, ojämna klippblock framför oss. ”I fjällen är fart lika med säkerhet", säger guiden Johan, som försöker skynda på oss när vi klättrar, hoppar och kravlar fram över hindren, som ligger i tusental framför och bakom oss.

10:44 Vid Björlings glaciär

Till slut når vi Björlings glaciär. Den där somriga känslan vi hade nere i dalen i morse känns avlägsen nu och vi skyndar oss att plocka fram dunjackorna. Vi har nått fram till en annan värld, ett vinterlandskap som omges av snötäckta fjäll. Det finns gott om glaciärer i Kebnekaisemassivet – Kebnepakteglaciären, Isfallsglaciären, Storglaciären och Rabots glaciär för att bara nämna några.

Stegjärnen och repen är riktiga livräddare när vi tar oss över Björlings glaciär. Foto: Anna Hugosson

Vi får en kort toapaus och hinner med en kaffe och en energibar. Glaciären ser ut som ett platt fält med vanlig snö. Ingenting skvallrar om att det vi har framför oss är en 225 meter tjock ismassa som täcker ett område på 1,6 kvadratkilometer. Med stegjärnen på radar vi upp oss längs repet som förenar oss, och så bär det av. De få sprickorna är små och Johan försäkrar oss om att vi är helt trygga i en så pass stor grupp – skulle någon falla ner i en spricka är motvikten från resten av oss mer än tillräcklig. Det känns bra att veta, men tanken på att ramla ner i en glaciärspricka är ändå allt annat än lockande. 

11.03 Väggen

Sammanlänkade fortsätter vi framåt, som elefanter som håller varandra i svansen. Ett steg i sänder i en jämn takt som är tillräckligt långsam för att jag ska kunna ta några bilder och äta lite choklad längs vägen. Choklad är min främsta överlevnadsstrategi för dagen. Mycket choklad. Fast jag kan inte låta bli att undra hur det är tänkt att vi ska kunna klättra rakt uppför den lodräta väggen av is och sten framför oss.

Foto: Anna Hugosson

12.20 Klättringen

Sydtoppen, 2 111 meter över havet, är nu Sveriges högsta topp. Foto: Anna Hugosson

Har jag nämnt att jag är extremt höjdrädd? Efter en dödsolycka här 2002 har säkerheten förbättrats, och jag känner mig förvånansvärt trygg när vi säkrar oss i de fasta via ferrata-repen. Klättringen jag fasat inför i månader är lättare än väntat. Den ställer egentligen inga krav alls på klättringsteknik.

13.00 Sista etappen 

Vi kravlar över kammen och ser toppen för första gången. Den är snötäckt och mindre än förväntat. Vi har kommit upp på massivets högsta punkt, Vargryggen som löper mellan syd- och nordtoppen till Kebnepakte på 1 990 meters höjd. Det är dit vi ska. Vi befinner oss nu på 1 800 meters höjd över havet. Vandringen härifrån till toppen är bekväm jämfört med den sträcka vi har bakom oss, men vid det här laget är vi trötta i benen. Här möts östra och västra leden och det är många vandrare i farten. De som är på väg ner ler glatt och säger några uppmuntrande ord. De som är på väg upp ser klart mindre glada ut.

13.27 Toppen nådd!

Sydtoppen är en smal platå av sten och is. Den isiga toppdrivan ska man beträda med försiktighet – dödsolyckor har inträffat när människor tappat fotfästet och halkat. Sydtoppen har länge ansetts ha en höjd på 2 111 meter, men den rekordvarma sommaren i fjol gjorde att glaciären smälte så mycket att nordtoppen (Sveriges högsta fasta punkt) i augusti förklarades vara högst. Men tack vare vinterns snöfall har sydtoppen återtagit sin ställning som nummer ett. 

Klockan 13.27 når vi toppen. I klart väder kan man se hela 10 procent av Sveriges yta däruppifrån. Tyvärr skyms det mesta av utsikten av moln när vi är där, men det känns stort hur som helst. Vi klarade det! Jag överväldigas av en löjligt primitiv känsla av att ha uppnått något – den lilla människans seger över det stora berget. Vi klarade det!

Vi klarade det – vi har bestigit Keb! Att stå på Sveriges högsta topp kändes som att befinna sig på toppen av världen. Foto: Anna Hugosson

18.07 Vi fixade det!

Foto: Anna HugossonVid sextiden stapplar vi in på fjällstationen igen och känner oss som helt andra människor än när vi gav oss av samma morgon. Vi överlevde. Vi har bestigit den högsta toppen. Vi har så förtjänat det där glaset med prosecco! Den andra belöningen är trerättersmiddagen på restaurangen. Synd bara att vi är för trötta för att ens dricka upp vinet!

10.00 Dagen efter

Vi är väldigt nöjda med att vi bokade in en extra dag på fjällstationen. Vi hade lördagen som reserv om turen skulle bli inställd på fredagen på grund av dåligt väder (vilket händer ganska ofta efter vad vi hört). Nu, när uppdraget är slutfört, är lördagen ren ”semester”. Vi tar sovmorgon, njuter av en lång frukost utan fjärilar i magen eller stress med att packa och komma iväg. I stället gör vi lite välbehövlig stretching ute och tar sedan en dagstur och äter lunch med utsikt över det färgstarka landskapet. På kvällen badar vi bastu och lyxar sedan med en till trerättersmiddag på restaurangen.

Att välja 8-minutersturen med helikopter tillbaka till Nikkaluokta dagen efter bestigningen var ett bra beslut. Det tyckte åtminstone mina trötta fötter. Foto: Anna Hugosson

8.30 Dags att flyga

Vi hinner med en sista kaffe med utsikt före start. Det tar den röda helikoptern ungefär åtta minuter att nå Nikkaluokta – betydligt mindre än de sex timmar det tog att gå till fots. Att se landskapet från ovan är speciellt. Och när fjällstationen sakta krymper till en pytteliten prick lovar jag mig själv en sak: jag ska komma tillbaka. Men nästa gång ska jag utmana mina tonåringar att göra vandringen med mig.

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng