/\

ANNONS

Foto: Mark Earthy

Resmål

Brixton – en del av London du måste utforska

Brixton har jobbat hårt för att förändra sitt rykte. Från att ha varit nästan en no-go zon för 40 år sedan trängs urinvånarna idag glatt med hipsters och nyanlända från världens alla hörn, och ger Brixton en puls som du inte hittar någon annanstans i London.

Tunnelbanetåget rullar inte in i Brixton i stillhet. Det stannar med ett ryck och ut väller hundratals människor som målmedvetet ger sig upp för trapporna. Män i solglasögon och stormönstrade skjortor dröjer sig kvar på Brixton Road, och hälsar på vänner de möter med björnkramar, medan kvinnor i turban hänger runt en gatumusikant som spelar electro-pop. Gatubilden en måndagsmorgon är lika livlig som Pop Brixton en fredagskväll, när ett eldorado av gatumat och live-musik byggs upp på en gammal parkeringsplats. Brixton är visserligen ”end of the line” på tunnelbanekartan, men den här stationen ger begreppet en helt ny innebörd.

– After you, my dear, jag är inte så rörlig numera, säger en man i en ledig tredelad kostym, och viftar med sin käpp för att jag ska gå förbi honom in på Ferndale Road. Vi utbyter leenden innan han går in på postkontoret, som ligger bredvid ett gammalt edvardianskt varuhus som förvandlats till trendigt workspace med caféer och en skivbutik. När jag kikar in genom fönstret till den italienska gatumatsrestaurangen, vill en förbipasserande veta hur jag tycker man ska klä en baby. 
– Den där mamman borde sätta mer kläder på sitt barn, säger hon och pekar tvärs över gatan.
Glöm allt du hört om snörpiga Londonbor. Åtminstone verkar ingen här ha fått med sig det budskapet.

David Bowie på en murad vägg, Tunstal Road.

Har du väl satt din fot på Brixtons betong, så känner du hemma där. Jag vet att det är så David Bowies fans känner det. De besöker Tunstall Road för att posera framför väggmålningen av David Bowie vid Morelys varuhus, sedan ser de Fetty Wap uppträda på Brixton Academy, den f.d. biografen, där Bowies mamma arbetade som platsanvisare. Brixtons dragningskraft är ”anything goes-attityden” – motsatsen till den ”stiff upper lip” som britterna är kända för.

"Det finns en otrolig mix här"

Dagtid är det mycket på gång runt butikerna på Electric Avenue, en gång det stora samtalsämnet i London som den första affärsgatan i Storbritannien som fick offentlig belysning.

Gatulivet drabbades hårt av kriget, bomber raderade ut delar av det, medelklassen flydde och afro-karibiska immigranter flyttade in i stället. Med billiga bostäder i närheten och närmaste arbetsförmedling på Coldharbour Lane, fick Brixton en afro-karibisk atmosfär som fortfarande finns kvar. Idag är de fina viktorianska detaljerna längs Electric Avenue borta, och handlarna skyltar med färggranna afrikanska tyger, västindiska varor, hårförlängning och nätbrynjor i den jamaikanska flaggans färger.

– Inomhus under järnvägvalven blir marknaden ännu mer skiftande. Det finns en otrolig mix här, säger Zac Monro, Brixtonbo sedan länge, som kommit över från sin arkitektbyrå på Effra Road. Det är helt unikt, och det är definitivt det som gör Brixton till vad det är.

Hade du haft den idén för 20 år sedan, hade du fått dina fönster krossade

Den glastäckta basaren var nära att få stryka på foten för lyxlägenheter för några år sedan, men invånarna protesterade ihärdigt. De privata byggherrarna behöll de gamla karibiska, colombianska och vietnamesiska butiksägarna och rekryterade nya. Zac pratar med den irakiska ägaren till Nour Cash & Carry, vars hyllor dignar av tamarind, aloe och ett dussin lika dadeltyper. Vi fortsätter förbi osthandlaren och fiskhandlaren innan vi äter lunch på ett Thai-café, en svag doft av hasch blandar sig med de andra lukterna. 

– Kunde man tappa den här doften på flaska skulle det vara Brixton, säger Zac, ett ställe där många kulturer förmår leva tillsammans.

Senare i Brixton Village, en täckt galleria på andra sidan Atlantic Road, ser vi spår av en nyare trend – hipsterinvasionen – minimalistiska konstgallerier, pappershandlare och kafferosterier. Även om de inte accepteras av alla i lokalbefolkningen är Monro full av lovord för ”små producenter” som Brixton Brewery och Honest Burgers, unga företag som har växt enormt, och Champagne + Fromage, en charmig importör av franska delikatesser. 

– Hade du haft den idén för 20 år sedan, hade du fått dina fönster krossade, säger han.

Utanför på Coldharbour Lane, har byggarbetet påbörjats på Ovalhouse Theatre, med bland annat kreativa studios som Zac har designat i en utdömd fastighet. Bredvid tornar Barrier Block upp sig, ett bostadskomplex i betong, känt för sin fästningsliknande form. Zac minns det som en ”krigszon”, ett socialt misslyckande redan innan det blev synonymt med Brixton-kravallerna 1981.

– Samtidigt var det otroligt rikt på kultur, med husockupationer, ravefester – det är en spännande sak i en stad, säger han. Att få återöppna Ovalhouse här, med en regissör som ursprungligen kommer från Brixton, det är som att komma hem, tillägger han.

Det gäller många av platserna här. Senare, när jag kommer till Effra Social, en föråldrad herrklubb, står snubbe i dörröppningen och dricker, han klappar mig på ryggen och vinkar in mig som en gammal vän. Resten har försvunnit i ett töcken av Coldharbour Lager, men det betyder bara att ”jag kände mig precis som hemma”.

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng